Satan i gatan vad jag blivit en riktig movie digger.
Såg:
PS. I Love you,igår.
Jag tjöt efter 2min, det räckte med att de sa att han dött. Sen låg jag på golvet i fosterställning med snoret rinnande resten av filmen. Jag fick smyga ut i mörkret för att hämta tvätten annars hade folk ring SOS för de trott jag blivit sönderslagen, så mosig var jag.
Idag fick jag ringa in mig sjuk då mina svullna ögon öppnades knappa centimetern.
Men då fick jag ligga i sängen och se The uninvited istället.
Thrillers i all ära, I love it, men lättskrämd är jag då fan inte ( vänninan snabbspolade filmen...!!!! ) men satan vad jag lipar så fort någon annan är ledsen eller dör.
Ricky Lake, Paris Hilton MBF, Dr Phil, Vädret......( om de vissar regn..)
Börjar en att tjuta är det kört.
Mina tårkanaler har utsatts till max och det är no return. Jag är och förblir en lipsill, det var något som brast när första sonen föddes, Kanske mödomshinnan???
Hornhinnan?
Ja nån jävla hinna sprack och den har aldrig reparerat sig, säg död och jag gråter tills blödkärlen spricker som popcorn i ögonen.
Give me thrillers, ge mig blod, halshugg en hel by, men gråt för fan inte!