När man var liten lät man stenarna falla ner på händerna;
Hur många barn får jag när jag blir stor?
Ganska många om man skulle tro på alla stenarna som låg kvar på handryggen...
Men så blev det ju inte, så klart...
Och mycket annat som inte blev som man trott, tänker jag när jag rör ner mina salta tårar i kycklinggrytan som heller inte blev som den skulle..
Idag är orken slut, orden uttjatade och allt jag vill är att åka hem till mamma, krypa upp i soffan och bli tröstad och omhändertagen.
Jag är så trött på att vara stark...
Trött på vardagen som är som en utsliten disktrasa, trött på överraskningarna som uteblir och livet som står på pause.
Trött.

Men först måste vi äta, fast vi får nog gå ut och göra det.