Jävla Kellys, har fastnat i nån jävla 80tals ballad tjofrejs, får mig att bli 20år igen. Iof rätt schysst känner mig både yngre, smalare och sexigare insmord med så mycket olja ( då syns inte celluliterna lika väl ) att jag knappt kan röra mig på solstolen utan att glida av.
Men nu har vi hört den här musiken till enda.

Idag är det varmare, kan det bli det?
Barnen något lugnare, bråkar bara var 10min.
Imorgon kommer första nedslaget, lugn och fin nu fru Liljegren. Inget kan bli värre va?
Hans mamma får ta över nu, right?
Vi kan bli en familj igen, skälla på våra egna ungar och inte hålla emot, försöka vara artiga.
Allt blir bra!
Såhär dan före doppardan !!!

Funderar på att göra en resebok i bloggen, en egen flik om Santorini.
Inser att vissa blir upprörda när de tror att de ska få läsa lite info om vackra Santorini och hamnar mitt i mitt delirium liv med familjekriser, onda ögat och avkapade huvuden ( i bloggen för ett par år sedan ).
Borde kanske ge dem en flik med foton,rekommendationer och vägbeskrivningar.
Kanske ändå kan få inflika lite personliga kommentarer:
- vägen ner till stranden är lite bökig men värt besväret. Lugn strand, nudist tillåten men inte lämplig för nuppande. Fina stenar att ta med hem.

Om två veckor släpps vi av på Arlanda. Och flyget fylls på med nya lyckliga semesterfirare.
Två veckor, som en vanlig charterresa.
Två veckor är ingenting, samtidigt som det är bättre än en vecka..

Tryckt stämning i huset nu. Tom mannen frustade igår.
Första nedsläpp på torsdag, andra på tisdag hela resterande semestern.
Gud vad roligt!

Träffade en väninna igår, hon håller på med yoga.
Berättade hur man blir av med stressen.
Ser mig själv sitta med raka ben och nedsänkt huvud de resterande två veckorna.

Bakåtlutad i solstolen, en skugga och något litet som rör sig.
En kattunge?
I helvete heller!
Knappt 1 meter framför mig har en råtta smugit sig upp och gömt sig bakom blomkrukan.
Försöker röra mig mot soppkvasten men den ser min rörelse och tar till flykten. Springer efter, sparkar och skriker hoppas att den jäkeln ska få en hjärtinfarkt av jakten.
Men den tar sats ramlar upp och ut över muren, ner i ravinen, faller...
Slog den ihjäl sig?
Knappast!
Kastar sten efter den för att den ska bli rädd för att komma hit igen.
Frågan är bara, fattar råttor?
Har de minne? Lokalkännedom? Vet inte varifrån den kom, men uppenbarligen inte från vatten avloppet där mannen lagt råttgift.
Kackerlackor, råttor, ödlor och greksläkt....

Även i drömmarna jagas jag. Trodde stressen skulle lägga dig under semestern. Vaknar upp tidig morgontimma och hjärtat dunkar " vi har missat planet, glömt telefonen, och pengarna är borta" .
Andas ryckvis och blinkar i halvmörktet, en dröm.
Somnar om och vaknar flera gånger till, samma dröm om och om igen.
Går det verkligen?
Att fastna i en dröm?
Tydligen.
Vaknar på felsida och när tjatet och bråken börjar har "arga snickaren" inte en chans mot mig!

Måste få prata med någon, spy ut min ilska, så jag kan gå vidare och bli en mer harmonisk människa...
Måste helt klart börja på yoga när jag kommer hem.
Och nästa år bokar vi semester i Italien.
Bellisimo!

Tar motorcykeln och letar upp en lugn strand.
Jiajia får ta hand om barnhagen.
Stannar länge, ända tills domen sakta går ner bakom berget.
Det blev sent igår, middag sedan clubbing.
Isäng först vid 05:00, sov till 09:00, då grekerna gick till kyrkan.
Borde kanske jag också gjort, men hade varken orken eller lusten idag.
Tron finns där någonstans men kommer kanske inte fram i tvångssammanhang.

Samtidigt borde jag kanske tro mer. Tro att det faktiskt finns hopp om denna semester...

Idag var ju en dån dag.. X

Även i de mörkaste hörn finns ett ljus, eller?
Jag har inte sovit i natt, legat och tänkt, vänt och vridit. Sett det mörkaste i det mörka sen när morgonljuset skira ljus smugit sig in har jag domnat och drömt en drömlös dröm.
Pratat ut, känns dom om hela vårt förhållande handlar om att prata ut.
Och i slutändan är det ändå jag som felar som inte är tacksam och som inte visar hänsyn....
I ett annat land, en annan sed..
Är jag från mars?
Jag, hon som aldrig är tacksam!
För något!
Jag, hon som borde leta lyckan istället för att finna felen.
Jag, hon som klämde skinnet av tummarna i den förbannade solstolen idag.
Den matiasou, ftu ftu....
Känns som hela ön har onda ögat över sig...

Orkar inte ens en suck till!!
Ens en blink, ett ögonkast en rörelse.
Har bråkat med Jiajia igår när jag skulle läxa upp storebror. Hon la sig i,skrek tjöt och drog i honom...
Då brast det!
Fyra dagar av behärskenhet brast och jag puttade bort henne och väste att det här har hon inte med att göra:
-gå in!
Senare när jag och storebror pratat ut om det vi skulle, förklarar jag för henne att aldrig, aldrig igen gå emellan när jag behöver prata med barnen. Det är JAG som är mamma, inte hon..
Bl.a., bl.a....
Vi pratade inte mer den dagen, hon har förstört vår semester med att lova kusin och hela släkten att komma hit under tiden vi är här, jag orkar inte mer. Det är ju vi som får böja oss, huka och stå ut.
Vår semester som påverkas av bråk och osämja...
Lugn och ro... En semesterdröm? Endast?

Idag igen, samma sak, bråk, tjafs, då sa jag bara:
-finn en lösning, så gick jag ut genom dörren ....
Om detta är semester jobbar jag hellre..
Om besöket varit gör en vecka hade kanske alla försökt, nu har vi gett upp och nerverna ligger utanpå huden.

Är det mig det är fel på?
Är jag för egoistisk?
Inte tillräckligt öppen och kärleksfull?
Begär jag för mycket?
Önskar saker som aldrig sker i en normal familj?
Typ lugn och ro?
Familjefrid, lycka speciellt på semestern, är alla glada ansikten på FB bara fejk. Fejkar alla familjeidyll?
Går kanske alla på semesterninor som exploderar för att pusslas ihop till ett glatt familjefoto på FB....

Tystheten, lugnet, den ljuströda reflexen i rosevinet.
Ensam på terassen med en sol som sakta letar sig bort från tomten ner i ravinen, men som fortfarande lyser upp landskapet nedanför. Bara sluttande landskap mellan mig och havet.
Världens vackraste plats?
Är det vinet eller den romantiska novellen i Amelia som får mig att bli nostalgisk?..
Vet bara att just nu finns det ingen annanstans jag hellre är än här: me and myself....

Ett inhopp mitt i dagboken!
Jag måste få skrika ut, måste få springa genom kala korridorer. Måste slå i dörrar måste låta ilskan landa likt ett slag med knuten hand på mjukt kött.
Jag har nerver likt ett ormbo, krälande över kroppen, jag orkar inte mer! Och allt som sker när jag låter ormarna löpa är att jag själv blir betraktad. Det är mig man nu ser ner på det är nu mig det är fel på.
Måste tillbaka, låsa in, glömma, gömma och låtsas som ingenting. Uppföra mig, inte ställa till. Låta ångesten och ormarna återgå till sina bon.
En ensam tår som snabbt torkad bort. Vara stark, vara som man förväntar sig. Inte ställa till bråk, foga sig efter seden.
En dag kommer jag tillbaka, med full kraft. Jag glömmer inte. Jag lär mig. Och gör aldrig om samma misstag....

Gubben är sur idag. Tar ut sin frustration på gymmet. Men herre Gud man kan väl inte nuppa med ett ton grus i ögat?
Och det är ju faktiskt hans fel, som vevade och for med lakanet innan vi skulle sova.
Sitter själv på terassen och plockar hårstrån från smalbenen, så gott det går med ett öga...
Bada ska vi inte göra förrän mannen är tillbaka. Om han kommer tillbaka.
Kanske är så stinn att han inte bara pumpar maskiner utan även sättet på receptionisten och inser att hon har både större muskler och bröst än mig, så rider de bort i solnedgången...
Och jag blir sittandes kvar här enögd, med sönderplockade smalben...
Och så var det med det....

Mötte Athina utanför sin guldshop.
Hon skvallrar om allt och alla. Spottar på oss, ftu ftu, och säger att vi är vackra, ett vackert par.
Ftu , ftu den matiasou...
( jag kastar inte onda ögat på någon, en vidskeplighet man tror på här, om något oförklarligt ont händer är det någon som är avundsjuk och vill en illa)
Hon berättar om olyckan som kostade två unga killars liv:
- och jag som pratade med den ena om vilken tur han har som fått jobbet, och hur duktig han är, en sån gåva...
Och om Nikos på Tropical som nu efter ägarens strålbehandling får dra hela lasset själv, hur duktig han är...:
- den matiasou!
Om hur Nikos när vi senare går till Tropical ligger sjuk hemma i magsmärtor.
- den matiasou!
När vi senare på kvällen ska lägga oss får jag något i ögat, samma öga jag förra året samma tid, limmade igen!!!
Det svider, skrapar går inte att öppna,inser att jag åter fått sår på hornhinnan.
Känns som grus i ögat och jag kan inte titta. Sover dåligt, det skaver och värker. Inser att jag åter måste besöka ögonläkaren imorgon.
Måste genast skaffa mig amulett mot onda ögat!
Den matiasou in My Ass!!!!!!!!!

Det blåser in i ena örat och rakt ut genom det andra.
Barn som hör men inte lyssnar.
Handdukar som inte längre ligger still på sina solstolar och diverse lättviktiga grejer som ser sin chans att pröva sina vingar.
Oftas med resultatet att de hamnar i havet.
Så även våra kepsar, kaffemuggar och div plastsaker.
Har barrikaderat mig i köket.
Vägrar låta vinden få fäste i mitt redan toviga hår. Rosevin och mörkret utanför, tända smålampor inne.
Mysigt.
Barn som sparkar boll utanför, kaka i ugnen och is som sakta stelnar i frysen för att läggas i höga glas med lime,mynta, socker och rom.
Ikväll är det vuxenmys.
Låta Jiajia få prata ut, ta en drink och kanske låta krisen försvinna en liten liten stund.
Låta vinden ta henne till oanade höjder där allt bara är .... Bra!

Redan innan jag satt nyckeln i billåset och vi börjat rulla höjs stämningen.
Vi hinner knappt halvvägs innan glädjen förbytts mot irriteration och bävan.
Det här kommer aldrig gå!
I baksätet har 3 barn förvandlats till ett oväder. De bråkar,skrattar, tjuvnyps, hoppar och skuttar.
Föga hjälper hot och höjd röst.
Dagen fortsätter i samma tecken.
Vem i helvete kom på idén om att kusinen skulle ha semester med oss???
Och vem frågade mig om det var ok att min semester ska innefatta ytligare ett barn? För jag menar det är ju ändå jag som kommer ta hand om vildarna. Jiajia jobbar och mannen på gym. 3 veckor.
Tre härliga semesterveckor kvar....
Eller?
Nästa åt ska jag läsa det här inlägget innan jag bokar resan. Kanske kommer jag komma ihåg då hur mina Santorini semestrar alltid blir helt annorlunda än jag tänkt.
Antingen bor en hel tomte armé av papoudes här eller som nu en överstin ADHD kusin hög på crack.
Gud bevare oss och låt tålamodets stjärna lysa över mig.

I väntans tider.
Idag anländer mannen och med sig har han kusinen. Storebror är i byxorna till sig av förväntan efter kusinen. Men han säger att det är pappa han längtar efter, men pratar bara om kusinen.
Själv vaknade jag sent. Har byggt barrikader för att tvinga solens strålar borta från mitt sovrum.
Funkade tydligen.
Är lite håglös idag och en tunn hinna av sorg och hopplöshet hänger kvar i luften efter gårdagens pratstund med Jiajia.
Hur hennes liv plötsligt förändrats och hur hon nu försöker överleva det krig som krisen i Grekland skapat.
Ett liv i fruktan för vad som kommer ske. Vilka nya räkningar som kommer dimpa ner i brevlådan och hur man ska få den alltmer magrande pensionen att räcka till allt. När man inte längre tycker sig ha råd att köpa binder en gång i månaden längre.
Hur hon ändå här på Santorini fått ett litet andhål, en konstgjord andning om så bara för ett tag. Här lever hon för dagen, med sina 4000kr/mån slår man inte på den stora trumman.
Men dagarna går och grannarna samlas hos varandra och äter.
Hur hon vid 55års ålder för första gången i sitt liv har ett arbete och hur det känns.
Grekland har blivit för de rika och välmående, det finns inte längre några medelsvenssons. Det har nedskärningar och chockhöjningar satt stopp för.
Nu ska åter restaurangmomsen sänkas till 13% för ingen går längre ut och äter...
Det finns ju de som inte äter alls, endel har ju inte ens råd med det mest nödvändiga och tycker nog att ett besök på tavernan inte riktigt är lika viktigt som kanske ett paket bindor.

Den bleka solen letar sig in i glipande mellan det upphängda lakanet och fönstret.
Kl är 06:28, inte ens om jag sovit i 1000år skulle jag vakna den tiden i Sverige.
Zombiesverige, mitt liv utan ork och kraft.
Vaknar till ordentligt när den lilla varelsen jämter mig ger mig en spark på smalbenet och sedan rullar in sig likt en dolme i hela lakanet, dagens första kaffe är ett faktum.

Planet surrar och guppar.
- drick upp juicen innan ni får den i knäet, uppmanar jag barnen med sammanbitna läppar.
Flygvärdinnorna har fördelat oss i planet så det ska bli jämnvikt.
Jag försöker intala mig att de inte skulle jobba här om det var en dödsfälla. Kreta-Santorini 30min i ett propellerplan. Jag suger på min gratis karamell och ber till Gud.

Hela havet stormar.
Det är som att slå ner ett getingbo.
Vi hinner knappt stänga dörren innan den slits upp igen och hela släkten stormar in. Det vankas gratismat och vin, kusinen är först såklart!
Jag ler ansträngt och försöker tycka att det är lite trevligt, men känslan uteblir.
Nyheten som sedan detonerar som en bomb är att kusinbarnet som kommer ner med mannen ska inte stanna en vecka, utan hela vår semester, sista 10 dagarna kommer även hans föräldrar...
Och så papous såklart, allt som allt 6 vuxna och 3 barn i en 2:a...
Jag slår händerna för öronen och kvider...
- det ska du veta Anna, säger svärmor, finns det hjärterum finns det stjärterum!
Jag ser vår semesterdröm passera i ett släktkaos!
Det kränger och svänger, surrar och guppar..
Semesterplanet störtar!

Lite mer än en vecka kvar, nedräkningen har börjat, men egentligen vill jag ju njuta av sommar Sverige... Men hur njuter man i frysande vind och 15 grader varmt?
Vart tog mina barndoms sommrar vägen?
Sol varje dag och saft och bullar. Vid regn åkte vi in till centrum och handlade godis. Hade med andra ord kommit ihåg om det var regn ofta. Men det var det inte!
Mina barn kommer minnas Santorini sommaren, bad och sol.
För vem fan vill minnas regnet och kylan och de obefintliga ljuma nätterna... Såna går det ju 998 st på 1000 i Sverige....