Rodnaden sprider sig över hela ansiktet.
Det är som att besöka en gammal släkting där man vet att det gått alldeles för lång tid sen sist. Man står tvekandes i farstun och vågar inte riktigt möta den äldres ögon. Harklande haglar tillslut ursäkterna fram och de låter lika falska som rodnaden är röd i ansiktet.
Jag ber om ursäkt, jag är en simpel skit bloggare och jag har verkligen ingen ursäkt mer än att jag är lat!
Sen har jag faktiskt glömt bort vart jag lagt mina minnesanteckningar för att kunna avsluta skrivandet om semestern. Tyckte jag liksom borde avrunda där innan jag började skriva på något nytt, men nu har semestern för längesedan passerat och mina anteckningar är som hundra åringen som klev ut genom fönstret och försvann....
Vet inte om de hittar in genom det där fönstret igen, så vi får bara sätta oss ner och dricka det upphällda kaffet. Prata om det som är och inte vart jag varit så länge. I åldringens ögon finns ingen anklagan, bara glädje och tacksamhet att jag tagit mig tid att komma tillbaka!
