Ett inhopp mitt i dagboken!
Jag måste få skrika ut, måste få springa genom kala korridorer. Måste slå i dörrar måste låta ilskan landa likt ett slag med knuten hand på mjukt kött.
Jag har nerver likt ett ormbo, krälande över kroppen, jag orkar inte mer! Och allt som sker när jag låter ormarna löpa är att jag själv blir betraktad. Det är mig man nu ser ner på det är nu mig det är fel på.
Måste tillbaka, låsa in, glömma, gömma och låtsas som ingenting. Uppföra mig, inte ställa till. Låta ångesten och ormarna återgå till sina bon.
En ensam tår som snabbt torkad bort. Vara stark, vara som man förväntar sig. Inte ställa till bråk, foga sig efter seden.
En dag kommer jag tillbaka, med full kraft. Jag glömmer inte. Jag lär mig. Och gör aldrig om samma misstag....

Prövar vi igen. Känns verkligen naturtroget att skriva samma blogg inlägg 2ggr, men va fan det blir ju inte som det förra för det var spontant och nu har jag glömt det! Men jag försöker sumera det jag hade tänkt säga, det jag skrev men som föll bort...
Det jag skrev var att jag varit en dålig bloggare på sista tiden då Facebook tagit över allt skrivande.
Men hur kul är det egentligen att läsa Facebook om 5år med alla skit inlägg, lögner och falska inlägg om familjeidyller, första vitsipporna, 3åringar som precis lärt sig säga bajs och bilder på champagne i höga glas i solnedgången....
Nä tacka vet jag bloggen med sanningen om hur livet verkligen är, utan klyschor, ren skär naken sanning om en utarbetad wannabe lyxhustru som dricker billig rose i tetrapak!

Den som väntar på något gott....
Kl 22.35 kommer faster/nouna/thea...
Och som vi väntar......

Ta bara det med tre mobilen och deras räkningar. Man fattar ingenting och blir ständigt blåst!
Man måste alltid dubbelkolla allt. Man blir hela tiden skyldig någon jävel pengar för allt går sönder, slutar fungerar, eller bara för att de kan ( bluff fakturor...)
Jag är så trött på alla fakturor och alla utgifter, trött på att vara den trötta sura kärringen som alltid måste dubbelkolla allt. Trött på att vara häxan surtant!
Trött!!!

Känner mig lika upptagen som en VD, en väldigt fattig VD för visso....
Men ungefär lika upptagen.
Sen kanske en VD har andra uppgifter än barnpassning och strykning men jag är VD i företaget Familjen Eftymiou/Liljegren.
Det är inte så att jag inte gillar jobbet men jag har bara lite för mycket att göra och för lite tid att leva. Och för lite tid att blogga....
Måste börja prioritera!!!!

Tror inte mina ögon när jag i dag går in för att boka resan till Grekland som jag igår hittade, helt plötsligt!
Idag är den lika plötsligt borta, och även den veckan efter....
Har jag drömt?
Var det ett skämt?
Jag vill ha min dator tillbaka, orkar inte med en liten iPhone som spelar spratt med mig!
Var fan är min resa?????????

Det är inte förrän man vaknar man minns drömmen, den luddiga mjuka sköna känslan. Suddigt ljuvt och alldeles alldeles underbart.
Samma sak med semestern, nu när det är dags att packa väskan och åka hem minns man dagarna som i en mjuk dimma....
Vad gjorde vi egentligen?
Hur kunde 10 dagar passera så fort?
Och hur ljuvligt stressfritt har vi inte passerat dagarna, som en mjuk skön dröm, som gick över alldeles för fort...

Jobbigaste på hela semestern:
När vinglaset är tömt och du måste resa dig upp och fylla på det.
Tror jag går ner till baren istället, där fyller de på glaset åt en ;)

OM du jobbar på Nyhetsmorgon, eller ska till Grekland :)

Ursäkta?
Ett land som lever på böner på burk, pudding och chips????
Ska man ens bli förvånad när de inte får till sufflén?
Herre Gud, om de vore ett matlagningsland skulle vi väl känna till något mer än fish and chips?

När man var liten lät man stenarna falla ner på händerna;
Hur många barn får jag när jag blir stor?
Ganska många om man skulle tro på alla stenarna som låg kvar på handryggen...
Men så blev det ju inte, så klart...
Och mycket annat som inte blev som man trott, tänker jag när jag rör ner mina salta tårar i kycklinggrytan som heller inte blev som den skulle..
Idag är orken slut, orden uttjatade och allt jag vill är att åka hem till mamma, krypa upp i soffan och bli tröstad och omhändertagen.
Jag är så trött på att vara stark...
Trött på vardagen som är som en utsliten disktrasa, trött på överraskningarna som uteblir och livet som står på pause.
Trött.

Men först måste vi äta, fast vi får nog gå ut och göra det.

Jag ska göra paj, är mästarnas mästare på paj! Lyckas alltid, eller ok, en gång gick det faktiskt käpprätt åt helvete....
Men det var då. En gång av 10 000.
Hör om häpna när jag inför tillberedelse av pajdegen fortfarande efter 30 år måste ta fram kokboken!
En rätt som jag lagat så knogarna gulnar och ändå kan jag inte måtta upp lite mjöl smör och vatten...
Mormor gjorde på en höft, jag drar fram gamle mosters ( mormors syster! ) julklapp från 1996.
Varje gång!

Trodde jag var klar med skiten, bara för att börja om igen. Och efter två graviditeter och minimalt med knipövningar så inte bara får jag lungknip jag blir aningens blöt i trosan också.
Helvetes jävla skit!
Alarmet på telefonen slår på:
-3 veckor till Grekland! 4kilo!!!!! Sätt på Tränings Dvdn!
Vilket skämt, jag får knappt luft och nu måste jag träna också! Skippade förvisso hela förra veckan eftersom jag var pendlande mellan liv och död just då, men nu borde jag inte ha några ursäkter, och just då slår hostbacillerna till med full attack så pass att jag blir liggandes i sängen och kippar efter luft.
Idag tror jag att knipövningar är den enda motion jag klarar av!