KL 12.25 går båten imorgon.
Inga glada miner så långt ögat når...
Jiajia är så jävla deprimerad att man kan skära i den ömma luften och det kommer blod.
Svarar knappt på tilltal och tjöt när hon sa hej då till personalen på cafet där mannen jobbar...hmm.
Storebror tror fortfarande att han ska stanna, lillebror fattar inget och jag packar.
Nu ska mannen och jag ut och äta, prata om hur mycket vi älskar varandra, skåla och gråta ju mer vin som rinner ner i strupen.
" Same procedure like last year ".