Varför blir man mer spattig med åren?
När jag var liten slängde jag mig i sjöar/hav utan en tanke.
Nu vågar jag knappt doppa tårna i badkaret utan att dubbelkolla att det inte finns alger/tång/fiskar eller annat läbbigt som kan slingra/kleta/göra skada på min känsliga kropp.
Kan det bero på att en gång ( det var nog sista doppet som ung i en sjö...., eller nja...typ.) så bet en fisk mig i tån i Skogssjön.
Där har jag aldrig badat sen dess.
En gång hade jag i och för sig ett helt stim av hungriga fiskar efter mig i Bali på Kreta.
Där har jag aldrig badat sen dess.
Men det är något med sjöar, mörka mystiska vet man inte vad som väntar när man vadar ( vilket jag aldrig gör, brrrr vad otäckt! ) ut mot djupet.
Jag slänger mig i, håller kroppen stel som en pinne så den buktar upp ur vattnet, på så sätt slipper jag känna om det finns något gammalt uppluckrat lik som ligger och flyter under mig.
I hav ser man vad som väntar en, fiskar och annat kan man skönja mot det kristallklara vattnet. En gång såg jag faran men var så nyfiken att jag simmade rakt på den i alla fall, en död uppsvälld fågel låg och guppade och hade det inte varit för doften hade jag säkert simmat närmare...
Där har jag inte badat sen dess.
Och så operarade jag bort min närsynthet så jag inte gör om samma misstag.



Här kan väl ändå inget otäckt hända?