Du var aldrig där.
Tänkte du aldrig på mig?
Jag tänkte på dig.
Saknade du mig aldrig?
Jag saknade dig.
Men sen lärde jag mig att ta avstånd, inte bli sårad av glömda födelsedagar, julaftnar, barndop, barnbarns födelsedagar.....
Men det gjorde ont.
DET GÖR ONT!
Men du var du och det fanns inget att göra åt.
Sen blev du sjuk, och hela ditt starka dumma jag försvann och ersattes med ett svagare jag, en man utan kraft en man som sakta tynar bort.
Man kan inte hata en svag människa.
Man måste komma ihåg de ljusa stunderna.
Man måste glömma och förlåta.
Har du förlåtit dig själv?
Har du förlåtit dig själv för de försummande åren, barnbarn du aldrig lärt känna, skratt du aldrig hört, kramar du aldrig känt?
Du är kvar, men nu är det försent, försent för allt.
Du är här, men försvinner lite för var dag som går....