En vecka kvar!
7 dagar!
Inte mer inte mindre....
Vi har så mkt kvar att göra..., piratbåten, käka i Amoudi, brunch i Oia, grillfest, middag på Metaximas.
Och tusen andra saker man alltid vill hinna med.
Varför blir det alltid så stressigt på slutet?
Varför sparar man alltid allting till sist?
Toalettplanerna med arkitekten, staketet som ska slipas och lackas.
Alla stenar som ska hämtas...
Dessa stenar...
I 5år har jag hämtat stenar.
Varje sommar.
Hinkvis.
Man undrar ju var alla stenar tar vägen eftersom jag måste hämta nya hela tiden..
Äter jorden upp dem eller?
Försvinner gör de iaf, om inte brunnar ska byggas om så tar papous och gör grönsaksland precis just där.
Hämta sten är och förblir en årlig tradition...

Om en vecka... Orkar inte ens tänka tanken. För stort för tungt.
För vem går frivilligt med lätta steg till jobbet efter 4 veckors semester?
Vem vill jobba, när man kan ligga här i solen och bara ha det bra.
Jag säger som Tina, stop! Freeze this moment!

Tog motorcykeln till Katharos, där man förr höll människor med spetälska inlåsta, sedan renades de i havet.

Idag är det ett cafe i de gamla rummen, och terrass med utsikt över havet.

Man får hoppas att all spetälskabakterier sopats ut, i värsta fall får man väl ligga i blöt ett par timmar, det verkar ju ha gjort susen förr, eller mota bort bakterierna med lite hederlig sprit!

https://cdn3.cdnme.se/577422/6-3/pic_51ff84e8e087c33b28c40343.jpg">https://cdn2.cdnme.se/577422/6-3/pic_51ff84e8e087c33b28c40343.jpg" class="image">

Mamma!
Pappa!!!
Kom, lek med mig!!!
3 barn och alla tjatar på oss vuxna.
Kom och bada!
Kom och spela "raketes"!
Kom och bygg, kom och kom och kom och...
Oj, någonstans där la jag mig under solstolen så ingen hittar mig...
Va "träliga" vi föräldrar är, precis som min egna mamma när jag var liten...
Men fan, man är ju bara människa.
Jag tycker att det är skönt att ligga här i skuggan, blogga lite, surfa lite, läsa min bok och någon gång ibland slänga mig i havet det blå.
Sen leker vi lite, men bara lite och så lyssnar vi på tjatet igen.....

Det händer inte mycket.
Men man får ge credd till hans envishet.
Han håller sig iaf upprätt, mer än man kan säga om många andra här i landet G.
Varför är det så svårt att vara ärlig, tala ur skägget? Våga trampa på några tår med vetenskapen om att man inte gör det med illvilja?
Varför måste man tygla sin egen vilja och känsla bara för att vara andra till lags?
Jiajia är ledsen, har fått högt blodtryck av hela denna jävla historia. Men varför kan man då inte säga ifrån, förklara, be om ursäkt och säga att det blivit ett missförstånd?!
Jämka och hitta annan lösning.
Nä det går inte, och varför ser inte andra problemet utan bara till sin egen tillfredsställelse ?!
Hur kan man planera in sin egen semester utan att ens fråga, kolla att det är ok och bara köra på.?
Och när man drar i nödbromsen är det ändå ingen respons, tåget tuffar på med samma hastighet som innan, och då är det ju oundvikligt att det blir en krock tillslut.
Precis som surfan, man kan inte bara stå där som ett mähä, tillslut kommer en våg och knuffar omkull dig!

Två små brunbrända själar vid havet. Barn och annat släktpatrask lämnade hemma. Börjar känna mig som en frånskild med varannandag vecka med barnen, bara det att jag och mannen umgås. Dagar på stranden med barnen, kvällar och nätter ensamma.
Mysigt, men jag saknar 4 samheten. Jag saknar att umgås bara vi fyra..
Men hur?
Här får man ju inte tänka på sig själv, inte vara egoistisk. Går en på toa går vi alla.
Vill du ha glass ska alla få eller få smaka.
Finns det hjärterum finns det stjärterum..
Men när hjärterummet är fullt, trångt och Inte har plats mer?
Då är det väl även fullt i stjärterummet va?
Hur många får plats på ett utedass egentligen?

Som om man känner på sig, vet att något kryper sig på, något kommer hända....
Frukost, förberedelse för stranden, bråk i bilen, bad sol och lite vin... So far so good.
Men det finns där, gnager sig in som ett otäckt nageltrång. Kommer att komma, nu eller senare?
Båten har nog lagt till nu, förväntningarna i luften. Goda? Onda?
Yoga ställningen fäller kroppen till en fällkniv, inte tänka inte oroas.
Ett glas vin till och så tar vi det som det kommer.....

Jävla Kellys, har fastnat i nån jävla 80tals ballad tjofrejs, får mig att bli 20år igen. Iof rätt schysst känner mig både yngre, smalare och sexigare insmord med så mycket olja ( då syns inte celluliterna lika väl ) att jag knappt kan röra mig på solstolen utan att glida av.
Men nu har vi hört den här musiken till enda.

Idag är det varmare, kan det bli det?
Barnen något lugnare, bråkar bara var 10min.
Imorgon kommer första nedslaget, lugn och fin nu fru Liljegren. Inget kan bli värre va?
Hans mamma får ta över nu, right?
Vi kan bli en familj igen, skälla på våra egna ungar och inte hålla emot, försöka vara artiga.
Allt blir bra!
Såhär dan före doppardan !!!

Funderar på att göra en resebok i bloggen, en egen flik om Santorini.
Inser att vissa blir upprörda när de tror att de ska få läsa lite info om vackra Santorini och hamnar mitt i mitt delirium liv med familjekriser, onda ögat och avkapade huvuden ( i bloggen för ett par år sedan ).
Borde kanske ge dem en flik med foton,rekommendationer och vägbeskrivningar.
Kanske ändå kan få inflika lite personliga kommentarer:
- vägen ner till stranden är lite bökig men värt besväret. Lugn strand, nudist tillåten men inte lämplig för nuppande. Fina stenar att ta med hem.

Om två veckor släpps vi av på Arlanda. Och flyget fylls på med nya lyckliga semesterfirare.
Två veckor, som en vanlig charterresa.
Två veckor är ingenting, samtidigt som det är bättre än en vecka..

Tryckt stämning i huset nu. Tom mannen frustade igår.
Första nedsläpp på torsdag, andra på tisdag hela resterande semestern.
Gud vad roligt!

Träffade en väninna igår, hon håller på med yoga.
Berättade hur man blir av med stressen.
Ser mig själv sitta med raka ben och nedsänkt huvud de resterande två veckorna.

Bakåtlutad i solstolen, en skugga och något litet som rör sig.
En kattunge?
I helvete heller!
Knappt 1 meter framför mig har en råtta smugit sig upp och gömt sig bakom blomkrukan.
Försöker röra mig mot soppkvasten men den ser min rörelse och tar till flykten. Springer efter, sparkar och skriker hoppas att den jäkeln ska få en hjärtinfarkt av jakten.
Men den tar sats ramlar upp och ut över muren, ner i ravinen, faller...
Slog den ihjäl sig?
Knappast!
Kastar sten efter den för att den ska bli rädd för att komma hit igen.
Frågan är bara, fattar råttor?
Har de minne? Lokalkännedom? Vet inte varifrån den kom, men uppenbarligen inte från vatten avloppet där mannen lagt råttgift.
Kackerlackor, råttor, ödlor och greksläkt....

Även i drömmarna jagas jag. Trodde stressen skulle lägga dig under semestern. Vaknar upp tidig morgontimma och hjärtat dunkar " vi har missat planet, glömt telefonen, och pengarna är borta" .
Andas ryckvis och blinkar i halvmörktet, en dröm.
Somnar om och vaknar flera gånger till, samma dröm om och om igen.
Går det verkligen?
Att fastna i en dröm?
Tydligen.
Vaknar på felsida och när tjatet och bråken börjar har "arga snickaren" inte en chans mot mig!

Måste få prata med någon, spy ut min ilska, så jag kan gå vidare och bli en mer harmonisk människa...
Måste helt klart börja på yoga när jag kommer hem.
Och nästa år bokar vi semester i Italien.
Bellisimo!

Tar motorcykeln och letar upp en lugn strand.
Jiajia får ta hand om barnhagen.
Stannar länge, ända tills domen sakta går ner bakom berget.
Det blev sent igår, middag sedan clubbing.
Isäng först vid 05:00, sov till 09:00, då grekerna gick till kyrkan.
Borde kanske jag också gjort, men hade varken orken eller lusten idag.
Tron finns där någonstans men kommer kanske inte fram i tvångssammanhang.

Samtidigt borde jag kanske tro mer. Tro att det faktiskt finns hopp om denna semester...

Idag var ju en dån dag.. X

Även i de mörkaste hörn finns ett ljus, eller?
Jag har inte sovit i natt, legat och tänkt, vänt och vridit. Sett det mörkaste i det mörka sen när morgonljuset skira ljus smugit sig in har jag domnat och drömt en drömlös dröm.
Pratat ut, känns dom om hela vårt förhållande handlar om att prata ut.
Och i slutändan är det ändå jag som felar som inte är tacksam och som inte visar hänsyn....
I ett annat land, en annan sed..
Är jag från mars?
Jag, hon som aldrig är tacksam!
För något!
Jag, hon som borde leta lyckan istället för att finna felen.
Jag, hon som klämde skinnet av tummarna i den förbannade solstolen idag.
Den matiasou, ftu ftu....
Känns som hela ön har onda ögat över sig...

Orkar inte ens en suck till!!
Ens en blink, ett ögonkast en rörelse.
Har bråkat med Jiajia igår när jag skulle läxa upp storebror. Hon la sig i,skrek tjöt och drog i honom...
Då brast det!
Fyra dagar av behärskenhet brast och jag puttade bort henne och väste att det här har hon inte med att göra:
-gå in!
Senare när jag och storebror pratat ut om det vi skulle, förklarar jag för henne att aldrig, aldrig igen gå emellan när jag behöver prata med barnen. Det är JAG som är mamma, inte hon..
Bl.a., bl.a....
Vi pratade inte mer den dagen, hon har förstört vår semester med att lova kusin och hela släkten att komma hit under tiden vi är här, jag orkar inte mer. Det är ju vi som får böja oss, huka och stå ut.
Vår semester som påverkas av bråk och osämja...
Lugn och ro... En semesterdröm? Endast?

Idag igen, samma sak, bråk, tjafs, då sa jag bara:
-finn en lösning, så gick jag ut genom dörren ....
Om detta är semester jobbar jag hellre..
Om besöket varit gör en vecka hade kanske alla försökt, nu har vi gett upp och nerverna ligger utanpå huden.

Är det mig det är fel på?
Är jag för egoistisk?
Inte tillräckligt öppen och kärleksfull?
Begär jag för mycket?
Önskar saker som aldrig sker i en normal familj?
Typ lugn och ro?
Familjefrid, lycka speciellt på semestern, är alla glada ansikten på FB bara fejk. Fejkar alla familjeidyll?
Går kanske alla på semesterninor som exploderar för att pusslas ihop till ett glatt familjefoto på FB....