Fredag: krisen i Grekland är inget emot vår egna!!!!
Orkar inte ens en suck till!!
Ens en blink, ett ögonkast en rörelse.
Har bråkat med Jiajia igår när jag skulle läxa upp storebror. Hon la sig i,skrek tjöt och drog i honom...
Då brast det!
Fyra dagar av behärskenhet brast och jag puttade bort henne och väste att det här har hon inte med att göra:
-gå in!
Senare när jag och storebror pratat ut om det vi skulle, förklarar jag för henne att aldrig, aldrig igen gå emellan när jag behöver prata med barnen. Det är JAG som är mamma, inte hon..
Bl.a., bl.a....
Vi pratade inte mer den dagen, hon har förstört vår semester med att lova kusin och hela släkten att komma hit under tiden vi är här, jag orkar inte mer. Det är ju vi som får böja oss, huka och stå ut.
Vår semester som påverkas av bråk och osämja...
Lugn och ro... En semesterdröm? Endast?
Idag igen, samma sak, bråk, tjafs, då sa jag bara:
-finn en lösning, så gick jag ut genom dörren ....
Om detta är semester jobbar jag hellre..
Om besöket varit gör en vecka hade kanske alla försökt, nu har vi gett upp och nerverna ligger utanpå huden.
Är det mig det är fel på?
Är jag för egoistisk?
Inte tillräckligt öppen och kärleksfull?
Begär jag för mycket?
Önskar saker som aldrig sker i en normal familj?
Typ lugn och ro?
Familjefrid, lycka speciellt på semestern, är alla glada ansikten på FB bara fejk. Fejkar alla familjeidyll?
Går kanske alla på semesterninor som exploderar för att pusslas ihop till ett glatt familjefoto på FB....
