Det hårda livet...
Började illtjuta idag.
Orkade inte ens stoppa mig själv utan kröp ihop i fosterställning och bara grät. Varför blev livet så svårt?
Varför kan inte livet vara lite lättare, lite mer "Marika-Halvåttahosmig" likt, fint hus, strålande sol och stora bröst...
Usch, vad hemskt:
Är det så jag ser lycka?
Hur stark är jag?
Hur mkt orkar man innan man ger upp, även om man älskar?
Orkade inte ens stoppa mig själv utan kröp ihop i fosterställning och bara grät. Varför blev livet så svårt?
Varför kan inte livet vara lite lättare, lite mer "Marika-Halvåttahosmig" likt, fint hus, strålande sol och stora bröst...
Usch, vad hemskt:
Är det så jag ser lycka?
Hur stark är jag?
Hur mkt orkar man innan man ger upp, även om man älskar?
Kommentarer
Annicka
Ibland måste man vara där nere på botten för att senare kunna se det vackra i de enkla och vardagliga sakerna här i livet.
Oftast byggs små saker på varandra tills det slut blir för tungt att bära och då behöver man få skrika och gråta ut allt.
Efter dessa tårar kommer sedan glädjen över de små sakerna, och när man ser glädjen i det lilla kommer man även att få njuta av det stora.
Trackback
