Ett inhopp mitt i dagboken!
Jag måste få skrika ut, måste få springa genom kala korridorer. Måste slå i dörrar måste låta ilskan landa likt ett slag med knuten hand på mjukt kött.
Jag har nerver likt ett ormbo, krälande över kroppen, jag orkar inte mer! Och allt som sker när jag låter ormarna löpa är att jag själv blir betraktad. Det är mig man nu ser ner på det är nu mig det är fel på.
Måste tillbaka, låsa in, glömma, gömma och låtsas som ingenting. Uppföra mig, inte ställa till. Låta ångesten och ormarna återgå till sina bon.
En ensam tår som snabbt torkad bort. Vara stark, vara som man förväntar sig. Inte ställa till bråk, foga sig efter seden.
En dag kommer jag tillbaka, med full kraft. Jag glömmer inte. Jag lär mig. Och gör aldrig om samma misstag....