I väntans tider.
Idag anländer mannen och med sig har han kusinen. Storebror är i byxorna till sig av förväntan efter kusinen. Men han säger att det är pappa han längtar efter, men pratar bara om kusinen.
Själv vaknade jag sent. Har byggt barrikader för att tvinga solens strålar borta från mitt sovrum.
Funkade tydligen.
Är lite håglös idag och en tunn hinna av sorg och hopplöshet hänger kvar i luften efter gårdagens pratstund med Jiajia.
Hur hennes liv plötsligt förändrats och hur hon nu försöker överleva det krig som krisen i Grekland skapat.
Ett liv i fruktan för vad som kommer ske. Vilka nya räkningar som kommer dimpa ner i brevlådan och hur man ska få den alltmer magrande pensionen att räcka till allt. När man inte längre tycker sig ha råd att köpa binder en gång i månaden längre.
Hur hon ändå här på Santorini fått ett litet andhål, en konstgjord andning om så bara för ett tag. Här lever hon för dagen, med sina 4000kr/mån slår man inte på den stora trumman.
Men dagarna går och grannarna samlas hos varandra och äter.
Hur hon vid 55års ålder för första gången i sitt liv har ett arbete och hur det känns.
Grekland har blivit för de rika och välmående, det finns inte längre några medelsvenssons. Det har nedskärningar och chockhöjningar satt stopp för.
Nu ska åter restaurangmomsen sänkas till 13% för ingen går längre ut och äter...
Det finns ju de som inte äter alls, endel har ju inte ens råd med det mest nödvändiga och tycker nog att ett besök på tavernan inte riktigt är lika viktigt som kanske ett paket bindor.